Att jobba med sin partner — det ingen berättar på förhand

Jag har pratat med ett antal par som driver bolag tillsammans. Och med ett antal par som försökte — och slutade.

Det som skiljer de som lyckas från de som inte gör det är sällan affärslogiken. Det är sällan kompetenserna eller idén. Det är i regel förmågan att hålla rollerna åtskilda — och förmågan att lämna arbetet vid middagsbordet.

Det låter enkelt. Det är exceptionellt svårt.

Problemet är att arbete och privatliv delar utrymme på ett sätt som inte har en naturlig parallell i andra arbetsformer. En kollega du är osams med åker hem vid fem. En partner du är osams med är kvar i vardagsrummet.

Det finns en risk för att varje oenighet om bolaget drar in privatlivet — och varje privat konflikt drar in bolaget. Gränserna suddas ut. Och utan tydliga roller är det oklart vems beslut det egentligen är.

Jag har sett det fungera bra. Det kräver nästan alltid tre saker: tydliga beslutsmandat (vem äger vad), ett explicit avtal om hur ni hanterar oenigheter i arbetet, och en aktiv inre överenskommelse om att ni inte får ha en arbetskonflikt och en privatkonflikt på samma gång.

Det sista är det svåraste. Det kräver disciplin — och att bägge parter faktiskt vill det.

Det finns inget universellt svar på om det är rätt eller fel. Men det finns ett antal frågor att ha ställt sig innan man börjar.